Man föreställer sig ofta att en renovering bara är högljudda dagar och lite damm – sen är det klart. Men att faktiskt bo i sitt hem medan man renoverar? Det är en helt egen upplevelse. På gott och ont.
Vi visste att det skulle bli jobbigt. Men att bo i kaos i flera månader kräver mer än bara tålamod – det kräver kreativitet, planering och ett riktigt bra förråd av öronproppar.
Den nya vardagen
Det första vi gjorde var att skapa en ”zon” där inget fick röras. För oss blev det sovrummet. Där skulle vi kunna stänga dörren och låtsas att inget byggstök existerade. Det blev vårt andningshål. Resten av lägenheten? Fullt kaos. Limfog överallt.
Vi lagade mat på en bänk i hallen. Vi åt middag på golvet. Vi letade efter kläder i flyttlådor. Och duschade på gymmet när badrummet var ett öppet hål i golvet.
Men mitt i allt detta började vi också skratta åt situationen. Det blev som ett märkligt äventyr – ett sånt man bara går igenom en gång i livet (förhoppningsvis). Det var tufft på vårt familjeliv dock, det måste man erkänna. Vi skämtade visserligen bara om att ringa om ensam vårdnad Norrköping, men ändå. Det är lite läskigt, stundvis.
Flexibilitet blev vårt mellannamn
Vi hade tänkt att allt skulle ta sex veckor. Det blev elva. Ena veckan hade vi inget golv. Nästa vecka var det snickare i köket klockan 07 varje morgon. Ibland kändes det som att vårt hem var mer deras än vårt.
Men vi lärde oss att vara flexibla. Att planera dagens jobb utifrån vilka rum som var tillgängliga. Att leva med byggdamm i sockarna och att alltid ha tejp redo för att täcka över springor och hål.
Små rutiner, stor skillnad
Något vi insåg snabbt var hur viktigt det var med rutiner. Att starta dagen med en kopp kaffe i sängen (innan arbetet vid advokat Varberg drog igång). Att gå en kvällspromenad och ”komma bort” från allt. Att fira de små stegen – som när vattnet kopplades på igen eller när första väggen målades färdig.
Och framför allt: att prata. Inte bara om renoveringen, utan om annat. Det är lätt att hamna i en bubbla där allt handlar om bygg. Men vi behövde också vara oss – paret som gillade tv-serier, matlagning och att planera resor. Inte bara paret med dammskydd och plast över möblerna.
Nu i efterhand…
När vi tänker tillbaka är det nästan svårt att minnas hur rörigt det var. Nu när allt är klart, har vi ett hem vi är otroligt stolta över – och ett gäng minnen vi skrattar åt. Som när vi åt frukost i bilen för att det inte fanns plats inne. Eller när vi diskade i ett handfat som lutade.
Det var tufft. Men också värt det. För det finns en särskild stolthet i att ha bott mitt i sin egen renovering och ändå klarat det. Lite som att bestiga ett litet, dammigt berg – i tofflor.…